http://stockholm.hostmaster.org/articles/poisoning_the_wells_zionist_biological_warfare/sv.html
I den moderna israeliska mytologin framställs händelserna 1948 ofta som ett överlevnadskrig, en stund av nationell födelse mitt i en existentiell fara. Men under denna berättelse döljer sig en mörkare, väldokumenterad historia av krigsförbrytelser — inklusive det medvetna förgiftandet av palestinska brunnar och vattenförsörjning. Långt ifrån isolerade avvikelser utgjorde dessa handlingar en del av en bredare strategi för avfolkning, avskräckning och territoriell konsolidering — en strategi som fortsätter idag genom förstörelsen av vatteninfrastruktur på den ockuperade Västbanken och den totala belägringen av Gaza.
Att förgifta vattenkällor, särskilt med biologiska medel, är inte bara en slagfältstaktik. Det är ett krigsbrott enligt internationell rätt, ett vapen för masslidande och ett brott mot mänsklig värdighet. År 1948 var dessa handlingar redan olagliga enligt Haagkonventionen IV (1907) — som Israel, genom kontinuitet av förpliktelser och senare anslutning, är bundet av. Denna essä redogör för den dokumenterade historien om sionistiska operationer för vattenförgiftning, deras rättsliga konsekvenser och kontinuiteten i denna taktik från Nakba till idag.
I maj 1948, när sionistiska styrkor belägrade den palestinska staden Akko, satte Haganahs hemliga Vetenskapskår (Hemed Bet) in ett tyfusbaserat biologiskt medel i stadens vattenförsörjning. Målet var att försvaga den civila befolkningen, skapa panik och påskynda flykt.
Detta var det första kända användandet av bakteriologiska vapen av sionistiska styrkor under kriget. Det var inte en handling av enskilda agenter, utan en planerad militär operation riktad mot civila.
Kort efter Akko försökte samma enhet utföra en liknande tyfusförgiftningsoperation i Gaza, som då var under egyptisk administration. Denna gång greps agenterna av egyptiska säkerhetsstyrkor innan de kunde sätta in patogenen.
Även om attacken misslyckades, visar den ett tydligt mönster av biologiska krigföringstaktiker samordnade över flera fronter.
I uppbyggnaden till Nakba rapporterade palestinska byar nordväst om Jerusalem — inklusive Biddu och Beit Surik — försök av sionistiska styrkor att förgifta eller sabotera lokala brunnar. Dessa byar var strategiskt placerade längs försörjningsvägarna till Jerusalem.
Även om mikrobiologiska bevis aldrig återfanns (troligen på grund av tid och förstörelse), passar mönstret den kända operativa profilen för sionistisk sabotage på landsbygden.
Belägen väster om Jerusalem upplevde ’Ayn Karim en plötslig sjukdomsvåg efter att Haganah-raider riktade in sig på byns vattenreservoar.
Denna händelse illustrerar hur psykologiska och biologiska taktiker användes i tandem, inte bara för att orsaka skada utan för att så rädsla och uppmuntra till flykt.
I Galileen attackerade Palmach Ein al-Zeitun, dödade många invånare och fördrev resten. Efteråt förstörde sionistiska styrkor byns brunnar och vattenledningar för att säkerställa att ingen återvändo var möjlig.
Förstöringen av vattenkällor var inte bara en tillfällig skada. Det var en beräknad strategi för att permanent avfolka byar.
Avklassificerade IDF-arkiv visar att sionistiska styrkor planerade att förgifta eller inaktivera vattenkällor i flera galileiska byar, särskilt de nära vapenstilleståndslinjer.
Dessa planer visar att vattenförgiftning var en del av en bredare doktrin (“Plan Dalet”), inte begränsad till en eller två isolerade händelser.
De handlingar som beskrivs ovan utgör tydliga och flera brott mot internationell humanitär rätt, som gällde vid tiden för 1948 års krig:
Vapeniseringen av vatten slutade inte 1948. Den utvecklades och blev en central del av Israels ockupationsinfrastruktur.
Israeliska bosättare på den ockuperade Västbanken förstör eller förorenar rutinmässigt palestinska vattentankar, brunnar och bevattningssystem.
Vattenförnekelse har blivit en central taktik för bosättarkolonial expansion, enligt samma logik som användes 1948: kontrollera marken genom att skära av livet.
I Gaza har Israel upprätthållit en total belägring sedan 2007 — en belägring som inte bara riktar sig mot gränser och elektricitet, utan också vattenrening, sanitet och medicinsk infrastruktur.
Åtgärder:
Effekter:
Belägringen förvandlar vatten — livsviktigt — till ett straffvapen. Det är den moderna fortsättningen på en doktrin som först användes i de förgiftade brunnarna 1948.
Det är sant att anklagelsen om “brunnsförgiftning” en gång var en illvillig antisemitisk förtal, som användes för att rättfärdiga mordet på oskyldiga judar i medeltida Europa. Men att erkänna verkliga, dokumenterade fall av sionistiska styrkor som förgiftar palestinskt vatten är inte att återuppliva den förtalet. Det är att tala sanning om historisk och rättslig verklighet.
Kritik av israeliska militära och bosättartaktiker — inklusive biologisk krigföring — är inte antisemitism. Det är en moralisk plikt rotad i internationell rätt, historiskt ansvar och palestinska offers levda erfarenhet. Tystnad inför sådana brott skyddar inte judar — det skyddar krigsförbrytare och vanärar offren för verklig antisemitism genom historien.
Från Akko till Gaza, från saboterade bybrunnar till det långsamma kvävandet av Gazas akvifärer, definierar användningen av vatten som vapen logiken i sionistisk bosättarkolonialism. Det är en taktik för borttagande, avskräckning och dominans — och den har aldrig upphört.
Att förgifta vatten är att förgifta livet. Och att minnas Palestinas förgiftade brunnar är inte att åberopa gamla förtal, utan att konfrontera moderna brott — med sanning, med lag och med kravet att vatten och rättvisa återigen ska flöda fritt.